Min första – men inte min sista!

Det var väl några månader sen då man fick börja anmäla sig till Sun City Triathlon. Det tog inte många minuter för mig och David, då vi bestämde oss att delta i sprintdistansen. Ingen av oss hade testat på triathlon och jag hade inte ens deltagit i någon tävling alls (förutom i agility.)

Dagen D kom snabbare än jag räknat med och idag kan stolt säga att jag deltagit i ett triathlon.

Vi förde barnen på skötas kvällen före, kom hem och packade bilen full med utrustning och cyklar. Man kände att nervositeten började krypa in och hela natten vaknade jag till konstiga drömmar.

Triathlon utrustning

Triathlon utrustning

Redo för triathlon

Redo för triathlon

Lördagmorgon kom och vädret var inte det bästa då vi körde iväg mot Vasa och Rantasipi Tropiclandia, där tävlingen skulle gå.

Regnet öser ner

Regnet öser ner

 

Vi hämtade ut tävlingsnumren, förde utrustningen till växlingsområdet och en timme före start var det dags för tävlingsinfo. Efter det var det att skynda sig och byta på våtdräkten och ta sig till stranden.

Vid växlingsområdet är det bra att ha ordning på sina saker, så man kommer iväg snabbt vid varje växling

Vid växlingsområdet är det bra att ha ordning på sina saker, så man kommer iväg snabbt vid varje växling

Tävlingsinfo före starten

Tävlingsinfo före starten

Där stod vi alla som skulle starta och väntade på lov att få springa i. Jag lämnade och vänta längst bak, för att hålla mig ur vägen. För det fanns ju ett litet problem; jag kan inte simma så bra. Jag har aldrig lärt mig simma ordentligt. Min simteknik är så usel, att man inte ens kan kalla det för teknik… Nå den som ger sig in i leken, får leken tåla. Start tutan löd and the game was on.

 

Så kan ett triathlon start se ut

Så kan ett triathlon start se ut (bild lånad)

Efter ca. 20 meter kände jag att simglasögonen släppte, bandet hade gått av. Det var bara att fortsätta framåt. Märkte att jag låg sist och att alla andra kunde simma och att det var väldigt långt till bojen man skulle runda. Kände att paniken börja stiga och tankarna snurrade. Fick ner lugnat mig och konstaterade att det är bara att köra mitt eget race, mitt mål att att ta mig igenom tävlingen och inget annat.

Långsamt tog jag mig fram i vattnet, såg att en efter en kom sig till stranden och till sist var jag ensam kvar. Jag fick privat bevakning av kajaken som var där i säkerhetssyfte, och som säkert trodde att jag aldrig skulle klara mig enda fram, men det gjorde jag. På stranden väntade några hejande funtionärer och jag var glad att jag äntligen var framme. 20min tog det att simma 400m, men jag gav allt och orket fanns men utan teknik så kommer man inte framåt snabbare.

Sprang till växlingen och kände mig lite nedslagen av simningen. Tänkte att jag har nog halkat så långt efter alla andra, att det finns inte så mycket att göra. Drog av våtdräkten, klädde på cykelskorna och hjälmen, plockade ner cykeln och cyklade iväg. Cyklade bra fart och njöt av känslan. Plötsligt skymtade jag ryggen av en medtävlare och gnista tändes! Jag var inte ensam längre och fast jag tävlade endast mot mig själv, så kändes det bra att jag kommit ikapp åtminstone en person. Hade bra fart på och körde om, och plötsligt såg jag flera personer. Körde om ungefär 5 personer och när jag kom till växlingen så hade jag tagit igen massor av minuter. På 42min cyklade jag 20km, 8 minuter bättre än jag gjort tidigare. Det kan jag rent utsagt vara stolt över!

Kom till växlingen, satte cykeln på plats, böt cykelskorna mot löpskorna och sprang iväg. Hade problem att få andningen att lugna ner sig och stegen kändes tunga. Vi skulle först springa bakom hotellet till en vändpunkt och därifrån samma väg tillbaka och ut till Vasklotbron. Övervägde mellan att fortsätta och springa eller stanna upp för att få andningen att funka. Tog beslutet att stanna upp, gå några steg och fortsätta och springa. Det hjälpte och andningen lugnade sig igen.

Nu äntligen var jag bland andra tävlanden och det kändes fint då vi hejade och kämpade på varann då vi möttes. Sprang om tre personer vid bron och fast det kändes tungt i kroppen, så visste jag att jag kommer att klara av det här. När jag var påväg tillbaka halvvägs över bron såg jag David stå och vänta på mig och han kämpade mig sista vägen till mål. Vilken härlig känsla, jag klara det! 31min tog det att springa 5km, hade gärna kommit under 30min, men är hur nöjd som helst.

Trött, glad och nöjd!

Trött, glad och nöjd!

Sluttiden hamnade på ca. 1:38 (växlingarna medräknade). Mitt mål var att komma mig igenom tävlingen och det gjorde jag!

We did it!

We did it!

Nu är det bara att sätta upp nya mål och det första för mig att lära mig simma och simteknik! Sen tar vi det på nytt nästa år och då ska ni se att denna mamma inte kommer att vara längst bak och vänta vid simningen utan är med och armbågas i täten!

Jag började föresten en ny tradition; fixa naglarna inför en tävling. Så det här var min första tävling, men lovar att det inte blir den sista! (för jag vill få snygga tävlingsnaglar 😉 )

OPI gelnagellackning by Hair House Vasa

OPI gelnagellackning by Hair House Vasa

Så stort tack till Wasa Triathlon för ett lyckat evenemang och jag hoppas att Sun City Triathlon blir en årlig tradition!