Jakten på den perfekta glassen

Mjölksyran kommer och går men besvikelsen består. Nåja, riktigt så dåligt gick det ju ändå inte och vad har det med glass att göra.

Om jag backar några år tillbaka avverkade jag ett 10km lopp på 1 timme blankt. Med en kilometer kvar till mål såg jag att jag kommer under timmen med en bra spurt. Klockan stannade på 1.00:00, besvikelsen var stor. Detta var året efter jag slutat spela amerikans fotboll. Konditionen var inget att hänga i julgranen och med lite extra vikt på kroppen dessutom gick det inte fortare än så. 6 min/km kan jämföras med 2:49 som min snabbaste kilometer gick på under gymnasietiden.

Vi hoppar fram ett år och -10 kg senare, nu börjar tävlingsrundorna (läs motionslopp) ligga strax över 5 min/km. Träningsmängden på uthållighetssidan var blygsamma 1-2 pass i veckan och egentligen ingen ökning från tidigare. Vikten håller jag som den stora faktorn till förbättringen och nu var det också roligare att springa. Dessutom var det lättare att räkna ut en tid att ha som målsättning för ett lopp, femmans tabell rakt igenom.

Ett år till passerar och nu börjar det även kännas som att det finns lite fart i benen. En 2 km löptest på Kvevlax sportplan klaras på 7:29, det är länge sedan mina lungor bränt på det sättet som de gjorde då. Denna sommar drar jag en löpgrupp i Kvevlax och för att få ett tävlingslopp under bältet deltar vi Rönnvikrundan, 8,7 km på mestadels grusväg. Lätt kuperad bana och i mitt tycke en trevlig rutt att springa. Loppet genomförs med nästintill kirurgisk precision. Jag ligger ett slag under anaeroba gränsen hela loppet, ända tills det är en kilometer kvar, då öppnar jag spjällen och ger allt. Under uppvärmningen hade jag kollat ut en liten nedförsbacke med en postlåda i, där skulle jag inleda slutspurten. Sagt och gjort, där började jag slutforceringen. Efter 500m löpning kommer jag till ytterligare en liten nedförsbacke med en postlåda i, jag har börjat spurta för tidigt. Det är bara att bita ihop jobba vidare. Sluttiden blir 41:30, vilket betyder en fart på 4:46 min/km. Målsättning till nästa åt sätts upp samma dag. Under 7 minuter på 2 km och förbättra tiden i Rönnvikrundan.

Det står 2014 i kalendern och jag drar även denna sommar samma träningsgrupp. Vi blir tvungna att hålla löptesten på spånbanan detta år, fotbollsplanen är upptagen med division ”vetefan” och då får man inte ränna runt på banan. Just vid detta tillfälle har jag lite problem med mina knän, säkert åldern, så jag står över. Några veckor senare kommer jag 20 minuter för tidigt till träningen. Jag beslöt mig snabbt för att springa 2 km på egen hand. En kort uppvärmning och sedan full fart i spåret. Första halvan kändes bra men sedan sög den flacka uppförsbacken musten ur benen. Klockan stannade på 7:30. Det går ju inte att jämföra med året innan, nu var det mjukare underlag, backar och en ”one man show”. Dock går det att dra slutsatsen, träningen har gett resultat.

Rönnvikrundan anno 2014 står för dörren och ribban sätts på 36 minuter. På uppvärmningen känns benen lite tunga, det var ju inte det smartaste att på förmiddagen vara på ett 50min löppass följt av 30min simning. Men det som är gjort är gjort och nu är det loppet som gäller. Denna gång bestämmer jag mig för att inte springa med pulsklocka, jag förlitar mig på känslan istället. Första gången på många år står jag i första startled. Jag brukar starta långt bak för att inte trilla i vägen, men idag ska jag vara med där det händer. Startskottet går, eller ja fem, fyra, tre, två, ett, nu räknar en man, det låter bättre med startskottet så vi håller oss till det. Jag lägger mig i tätklungan, men märker snabbt att tre av dem går för hårt för mig, håller mig till den andra gruppen. Benen känns inte fräscha, men jag håller ryggen och andningen fungerar fint. Kilometer skyltarna passeras en efter en och efter halva loppet ser jag ännu täten, men sen tar det stop. Gruppen jag hållit rygg på drar sakta men säkert ifrån, och benen känns tyngre och tyngre. Hade detta varit ett 5 km lopp hade jag varit glad, men nu blir det kämpigt. 4 km återstår och jag börjar höra att någon flåsar mig i nacken. ”Det är lika jobbigt för alla” tänker jag, direkt följt av ”fan vad benen är tunga”. När det är runt 2 km kvar går de förbi mig, jag försöker hänga på men förgäves. Jag har alltid varit stolt över min förmåga att hitta krafter på slutet och sätta i en ordentlig spurt, men inte idag. Det har varit motvind och uppförsbacke hela loppet, benen värker och det som får mig framåt är tanken på den perfekta glassen.

Vi införskaffade en glassmaskin denna sommar och har provat oss fram med olika recept. Niina kastade ihop en vaniljglass på måfå förra veckan som blev helt gudomlig. Igår försökte hon återskapa denna glass och redan då var den bra, men efter ett dygn i frysen får den en perfekt konsistens, det var tanken på den som drev mig. Jag ska ha blåbärspaj och glass då jag kommer hem!

WP_20140704_045De som sprang om mig drog dessutom ifrån 45 sekunder på sista 2 kilometerna, det talar om att mina ben var stumma. Här kommer en liten nedförsbacke med en postlåda, den känner jag igen, jävla postlåda. Nu kommer nästa nedförsbacke och postlåda, men jag har gått på max redan i 3 kilometer så det finns inget mer att ge. Målet skymtas där framme och tanken på att snart få lägga sig ner hjälper en aning. Mållinjen passeras och gräset närmar sig i rasande fart. Efter en stund orkar jag mig upp och tar lite vatten. Vågar jag se på min sluttid, det gick nog så pass sakta andra halvan, tänk om jag sprang saktare än ifjol. Nr 216 börjar jag söka efter i målprotokollet, där är jag, 37:01… hur kan det stämma? Hur hårt har jag egentligen sprungit första halvan om jag gått i mål på 37 minuter. Söker en stund till, där står en etta efter tiden 31 minuter, det förklarar en del. Lite besviken är jag en stund att jag inte fixade 36 minuter, men den övergår mer och mer till stolthet för jag förbättrade med 4:30 minuter. Med ett bättre disponerat lopp eller kanske utan förmiddagsträning hade 36 minuter varit möjligt. 4:15 min/km blev det i medeltal, först halvan måste ha gått på ca 3:45 min/km och så fort ska inte jag springa just nu.

Formen är ganska fin just nu och det bådar gott, för om 10 dagar står jag på startlinjen i mitt första triathlon, mer om det senare.

Bilden symboliserar hur tunga mina ben kändes. Jag kan ju avsluta med att glassen var mums mums namnam!